Huston Space Center

Efter 20 års väntan skall jag (vi) äntligen åka till NASAs Johnsson Space Center i Houston – och det är inte med lite förväntan vi sätter oss i bilen efter frukosten för att hitta stället. Man skulle lätt tro att det skulle vara oproblematiskt att hitta fram till ett av Houstons mest kända attraktioner. Men efter att ha snörat sig in på ett obegripligt komplicerad vägnät av motorvägar och avfarter befinner vi oss efter en timmes körning långt ute på vischan. Houston har numera fått en (kanske förhastat) hatstämpel av hela familjen och ter sig för oss enbart som en koloss av vägar och gigantiska områden med köpcenter. Vi har än inte sett något charmigt av del av denna staden och lämnar därför gärna för Washington i morgon.

Huvudattraktionen för dagen hittar vi till slut rätt så nära hotellet (fågelvägen) och det är lovande att parkeringsplatsen nästan är tömd på bilar. Själva museet visar sig vara en stor lekplats för först och främst barnen, men om man har en lite nördig dragning för rymdäventyr så är det rätt kul att titta, trycka på knappar och se hur det skulle vara att vara astronaut. Marcus och barnen fortsättar att leka, medan jag hoppar på en guidad tur kring riktiga Johnsson Space Center. Gamla kommunikationsrummet som är lätt att känna igen från alla filmer och gamla uppskjutningar ”Houston – the eagle has landed”, simulatorshangaren med färja och kopia på ISS och hangaren med en pensionerad färja. Det är lätt att se att amerikanerna är stolta av sitt rymdprogram, men området börjar bli gammalt och även lite slitet – och ser inte alls så futuristiskt ut som jag kanske förväntade. Men alla är nöjda när vi sätter oss i bilen i jakt på ett nytt motell, denna gång nära flygplatsen så vi vet var vi skall köra i morgon. 200 m….

Trevligt i Texas

Vi har haft ett par riktigt sköna och trevliga dagar i College Station, Texas. Jody, Hiroshi, Emily och Elle har sett till att vi ätit gott, lekt mycket och sett en del av USA som vi annars inte skulle ha fått uppleva. Vädret har varit skiftande, med kalla mornar och varma eftermiddagar, och det har varit skönt att bara hänga med polare och inte vara turister. Vi har även träffat min gamla polare Jason och hans familj som bor i Waco. Det var nästan 15 år sedan vi sågs sist på universitet i Abilene och det var kul att ses igen efter alla dessa år. Som jag skrivit tidigare är ett av Texas särdrag vänligheten och gästfriheten, vilket vi fått uppleva den senaste veckan. Vi ska nu spendera några dagar i Houston innan vi drar vidare till östkusten.

Texas

San Fransisco-Austin-College Station

Vi har gjort en spännande resa från Kalifornien till Texas i flera bemärkelser. Själva flygresan från San Fransisco till Austin i Texas med USAs största lågprisbolag Southwest gick smärtfritt med undantag för att det inte såldes någon mat under 4,5 timmesresan, vilket var lite problematiskt eftersom vi inte hann äta innan flyget gick. Men vänlig flypersonal lät mig smita av flyget under mellanlandningen i LA och handla mat på Starbucks. Väl framme i Austin, som är residensstad i Texas, fick vi tag på såväl texmex, hyrbil (vår förbokade klass var slut så vi blev uppgraderade till en jeep) som klassiskt amerikanskt motell innan vi slocknade. Vi gjorde ett snabbt besök i Austin under ösregn och åt frukost på Pita Pit innan vi började resan längre österut. Två timmars körning ut i ingenstans förde oss till universitetsstaden College Station och våra vänner Jody och Hiroshi Ono och deras två flickor Emily och Elle. De bor i ett stort hus på en Wisteria Lane-liknade gata lite utanför staden och det kändes fantastiskt bra att komma hem till goda vänner i ett riktigt hem efter drygt tre månader på resande fot. Att komma till konservativa och lite lantliga Texas (även om Jody och Hiroshi är så internationella och kosmopolitiska man kan vara) efter besöket i liberala storstäderna LA och San Fransisco är väldigt kontrastfyllt och därmed intressant. Jag bodde i en liknande stad i Texas för 15 år sedan och känner igen mig i en del saker. En av de bästa sakerna är vänligheten och den avstressade mentaliteten. vilket vi fick prova på när vi besökte en hästgård och alla flickor fick rida på hästar utan varken förbokning eller avgift. Vi har också spelat tennis på deras country club och ätit riktig mexikansk mat. Men framför allt njuter vi av att umgås med vänner och se hur barnen leker och lär sig kommunicera på engelska i en rasande fart, vlket fick mig att tänka att svenska barn borde spendera en månad på en förskola i England eller USA i stället för att slita tio år i skolan på att lära sig engelska.

San Fransisco

San Francisco är vid första ögonkast som en dockstad i jätteformat. På infarten efter motorvägen möts vi av pastellfärjade lådor i tusental som bara fortsätter uppöver kullarna. Vi har bokat rum på Hotel Opal på Van Ness och har inte så höga förväntningar efter som priset var ”very reasonable”, men vi kommer fram till ett gammalt men välbehållen byggnad som nog inte har ändrat utseende sedan 30-talet. Rummet är stort och med vackra målade tapeter, och det känns faktiskt lyxigt att krypa ned i stora sköna sängar och titta på dekoren (och TVn). Om hotellet känns lyxigt så påminner frukosten mer om en skolmatsal och så även resten av klientelet, men efter några cherios med mjölk är vi klara för stan. Solen fortsätter att skina, men det är inte speciellt varmt i luften. Vi vuxna får påfyll av kaffe på Starbucks (vi har nog besökt ett 30-tal under resan) och sen promenerar vi ned till marinan. Det finns ett vackert vattenmonument för barn som inte har tillgång till rent vatten.

Även om det måste sägas att familjen inte var på sitt bästa humör denna dagen så är det en fantastik stad att vara i. Vackra färgglada tvåvåningshus med snygga detaljer, branta kullar, och snirkliga vägar, stora parker och havsluft. Vi fastnar i bilen lite för mycket och det är svårare att hitta än i LA – nog skulle det ha varit bra att i alla fall spendera tre dagar på att upptäcka San Francisco i stället för drygt en. Lite feber i familjen och trötta barn gör att det är gott att komma tillbaks till hotellet. Dagen efter väntar en något lång resa till Austin Texas…

Highway 1

Highway 1

Vi tar oss långsamt norrut längs den dramatiska kustvägen mellan Los Angeles och San Fransisco. Det har varit mer fokus på långsamt än dramatiskt de senaste dagarna eftersom vi sover länge, slappar på mornarna, fikar och stannar ofta. Men det är skönt att inte stressa och eftersom ingen i familjen gillar att åka bil gör vi det i maklig takt. Vi har kört igenom Malibu, Santa Barbara, San Luis Obispo, Morro Bay och andra kända orter men valt att stanna till på andra platser, som den märkliga danska byn Solvang (en mycket turistisk kopia av en dansk stad på 1800-talet men med goda wienerbröd) och en outlet i Pismo Beach. Vi började köra längs den dramatiska delen av Big Sur innan solen gick ned och vi hittade ett rum för natten precis innan bensinen var slut. Rummet saknar TV och uppkoppling men har en halvriktig öppen spis som det är ganska mysigt att sitta och läsa och skriva framför när alla andra sover. Ännu en bok är utläst och tyskarna i rummet bredvid har slutat prata så det är helt tyst och för första gången på ett par veckor eller kanske månader är det kanske dags att gå och lägga sig innan det blir ny dag. Det lär inte bli så men tanken är originell.

Vänligt i Venice

Tack vare min kollega Karine – som via våra respektive bloggar noterade att vi hade besökt samma restaurang nästan samtidigt som några av hennes vänner – kom vi i kontakt med en annan familj på långresa. På kort varsel sammanstrålande vi med familjen Henriksson i deras mysiga hyrhus ute vid kusten och fick såväl lunch som en trevlig eftermiddag längs Venice och Santa Monicas stränder. Det var nog den kyligaste dagen sedan vi lämnade Europa för tre månader sedan men det gjorde inte så mycket när såväl barn som vuxna fick nya kompisar. Vi har under vår resa träffat flera familjer på långresa och uppskattar verkligen de här tillfällena att få umgås med andra familjer. Vi hann knappt sätta oss i bilen förrän Liv undrade när hon skulle få träffa sina nya kompisar igen.

Innan vi kom oss iväg i förmiddags lyckades vi dessutom komma fram till att hyrbilen är helt försäkrad med full självriskreducering så min lilla snedkörning i garaget häromdagen lär inte ruinera oss. Och i morgon tar vi den något buckliga bilen och börjar köra norrut längs den legendariska Highway 1 mot San Fransisco.

Hollywood

Disneyland

Obama!

Såg precis Obamas besök hos Jay Leno och fascinerades återigen av USA nye president. Jag och framför allt Barbro har läst några av hans böcker under resan och har imponerats av hans bakgrund och karriär och de intrycken förstärks bara när man hör honom prata. Det är som alla vet en oerhört tuff situation i USA just nu och pressen på den nya adminstrationen måste vara enorm, ändå lyckas han ge ett väldigt avslappnat och roligt (när var en politiker genuint rolig senast) intryck samtidigt som han har full koll på detaljerna i finanskrisen. Det är otroligt imponerade och många amerikaner verkar genuint stolta över sin president och det finns en känsla av revansch efter den tidigare förudmjukelsen . . .

Hollywood Walk of Fame, UCLA, Disneyland

Vi har turistat runt i strålande solsken i LA de senaste dagarna. Vi har pressat oss upp tidigt (vid åtta) och kört runt i denna jättestad för att se på de berömda stjärnorna med filmstjärnor på Hollywood Blvd, glidit längs Sunset/Melrose/Santa Monica, återbesökt obervatoriet med utsikt över den berömda Hollywoodskylten och vandrat runt på UCLAs stora och vackra campus. Och så har vi besökt Disney Land. Efter att ha valt bort de flesta stora turistattraktioner på resan beslutade vi att ta en heldag på denna amerikanska institution. Det är stort, dyrt, massvis av folk (trots att det var mitt i veckan på våren) och gott om sunkig mat som på de flesta nökesparker - men vi hade en riktigt, riktigt bra dag. Det blev totalt tio timmar i parken och tjejerna uppvisade en enastående viljestyrka och var på strålande humör hela dagen. Till och med jag (som har en inneboende aversion mot turistfällor) hade riktigt trevligt och var tvungen att erkänna att Disney Land är riktigt bra. Tjerna fick träffa prinsessor och seriefigurer och åka karuseller och berg-och-dalbanor. Vi har nog tagit ett par hundra bilder (någon läggs upp om ett tag) och åtminstone Liv lär komma ihåg besöket ett tag.

US of A

Det är helt klart fascinerande att vara i USA. Det finns så mycket egenheter i det här landet och de är kanske tydligast här i Kalifornien. Venice Beach (aka Muscle Beach) är välkänt för sin koncentration av konstiga människor och kroppsbyggare så vi var väl förberedda och trodde nog att det skulle vara fler freaks (orm-mannen på bilden hade inte ens riktiga ormar). Men det finns många andra intressanta/skrämmande fenomen här. Just nu är det väldigt mycket fokus på Octomum – för er som inte ser regelbundet på amerikanska nyheter är det sexbarnsmamman som fick åttlingar nyligen – och att hon nu har slutit ett avtal med en organisation som ska hjälpa till att ta hand om alla barnen. Det var lite problem med avtalet men efter att organisationens jurist medverkat på Larry King på CNN, som hade Dr Phil som gästvärd, lyckades parterna komma överens efter en dags förhandlade hemma hos Dr Phil. Octomum, som är en superkändis nu, har även köpt ett nytt 5-miljonershus för pengarna hon tjänat på att sälja bilder på barnen. Samtidigt förbereder sig Los Angeles för att President Obama kommer på besök i morgon. Folk har övernattat ute för att få tag i biljetter till framträdandet (det känns långt från svenska politiker i folkets park). Vi har inga biljetter men det lär bli en ordentlig cirkus här under hans besök. Annars är allt fokus på den dåliga ekonomin, arbetsmarknaden (700 000 amerikaner förlorade jobbet i februari) och alla som tvingas lämna sina hem. Det pågår ständiga debatter i TV om ekonomin och finansbranschen och vems fel allting är. Det mest underhållande inslaget i den debatten är mellan två TV-programledare. Den ena är Conan O-Brian’s efterträdare och den andre är Kramer (inte han i Seinfeld utan han på CNBC). Debatten är kanske inte den mest nyanserade men den är, som det mesta här, underhållande.

Ups and downs in LA

Med några nätter på nacken så börjar vi komma in i tidszonen här i LA, och vi har ”flyttat” in i en studio i Koreatown efter tre nätter på hotell i Westwood. Det känns bra att ha lite mer plats för tjejerna att leka och ett kök att göra egen mat på. Vi börjar nog alla bli lite trötta på att äta ute även om Liv insisterade på att käka indiskt ikväll efter en heldag på Venice Beach. Tjejerna har blivit beundransvärt duktiga på att äta ny mat, även om grönsakerna fortfarande lyser med sin frånvaro. Vi åt lunch på ett kinesiskt ställe med Mao affischer kallad ”Maos Kichen” med mottot ”Serve the people” och portionerna kunde nog föda en hel kinesisk arme. Strandpromenaden var full av krims krams och människor. Det som dock imponerade mest var den otroligt massiva stranden som stäcker sig upp hela Santa Monica, och nog är den vackraste stranden vi har känt under tårna på resan. Det är lett att förställa sig David Hasselhoff och Pamela i slow-motion ned mot vattnet.

Vi stannade på en lekplats några timmar och besökte sen Santa Monica Pier, var tjejerna hoppades få åka karusell och radiobilar. Men det började bli sent och kallt, och även om det inte kostar något i inträde är allt hutlöst dyrt från glass till åk. Så efter lite förhandling fick dem snurra och guppa lite på små karuseller innan vi lockade dem tillbaks till bilen.

Vi har äntligen fått tag i en ny kamera efter ett sorgligt tapp av den gamla. Vi förlorade några bilder med har som tur är laddat ned med jämna mellanrum. Aven om LA är rätt översiktligt är det stort och det var ett helt projekt att hitta en affär med elektronik, och när vi äntligen hittade en saknade affären både ett bra sortiment och definitivt kompetent personal. Dessvärre lyckades Marcus backa in i en pelare med hyrbilen så vi har nu ett nytt problem att ta itu med, men vi räknar (hoppas intensivt) kallt med att reseförsäkringen som Rogge fixade täcker även detta. Annars får det bli vatten och bröd ett tag . . .

Los Angeles

Beverly Hills, Sunset Bv, the Hollywood hills, Rodeo Drive, UCLA, Griffith Park Observatory, Universal studios – vi har kommit till LA och idag har vi surfat runt i vår snygga hyrbil och tittat på den “amerikanska drömmen”. Det är svårt att inte bli lite fascinerad av breda gator, snygga affärer och lyxiga hus. Vi har hittat ett bra helgpris på et hotell nära UCLA. Det är snyggt, nytt och med badrockar i leopardtyg och klassifiseras definitivt inte som familjehotell. Men vi får plats hela familjen i dem stora sängarna och har sovit bättre senaste natten än på flera veckor. Det senaste kan i övrigt bero på att vi har rest från Fiji till Auckland till LA på en bumpig flygresa på den längste fredag den 13:e i våra liv. Eftersom vi korsar datumlinjen kom vi fram till LA före vi åkte från Fiji fredag den 13:e. Efter 40 timmar är det lördag den 14 och vi sover i fluffiga täcken och vaknar utvilad till att utforska delar av staden.

Tjejerna är glada och utvilade och har som tidligare varit otroligt duktiga på att flyga. Det verkar inte påverka dem mycket att åka så långa sträckor med grymma tidsskillnader. Jag tror föräldrarna är tröttare och tålamodet blir satt på prov några gånger under dagen. Vi äter frukost i vid Rodeo Drive, som har förvånansvärt snälla priser och god mat givet läget. Mätta och nöjda kör vi runt och tittar på kända gator och hittar sedan vägarna upp till observatoriet i Griffith Park. Det är soligt men svalt i luften och vi är inte ensamma om att göra utflykten upp hit en lördag eftermiddag. Det är en strålande utsikt över LA, smoggen som ligger över staden gör det lite dimmigt, men vi har tydlig utsikt till Hollywoods mest kända landmärke uppe i berget. Det är en behaglig stad att köra runt i, givet att det bor närmare 10 m människor här. Byggnaderna är låga och gatorna breda. Det känns luftigt och inte så stressigt som jag hade förväntat mig.

Liv och jag tittar på ”Water is Life” på planetariet som tar oss med på en resa genom hav och rymd. Liv tycker det är ”jätte häftigt” och har redan snappat upp många engelska ord i berättelsen. Vi fortsätter eftermiddagen i en lekpark, men det börjar bli väl kyligt för Marcus i shorts och T-shirt, så vi kör ned till Sunset Bv för pannkakor och sallad i storlek XL före resan går tillbaks till hotellet. Det är länge sedan vi bara hade ett rum på resan, men det är rätt mysigt att krypa upp i sängarna tillsammans.

Välkommen Trym!

For ett par dager siden fick Liv och Maya en ny liten kusin i Nordnorge. Lillegutt kom till värden liten men stärk och vi är alla jätteglada för att höra att det har gått bra. Första killen i en skara på 5 tjejer, brorsan och jag emellan, och vi väntar med förväntning på bilder från Bodö. Grattis kära Hanne, Anders, Malin, Ina och Andrea!

Solen fortsätter att steka på Fiji och dem senaste dagarna har vi inte sett till regnet. Det börjar närma sig slutet på regnperioden och torrare klimat väntar. Det är däremot fortfarande fuktigt och vi gör inte så många hyss på dagarna. Veckor av resande och nya upplevelser börjar tära lite på äventyrslysten och vi har hållit oss förvånansvärt mycket lugna. Det går att njuta av att yoga utomhus till sjöbris och soluppgång på morgonen, titta på barnen som numera har simfötter och bara vara. Det är lagom att göra utflykt till någon restaurang, eller som igår smita in på någon fancy resort och utnyttja matutbudet och poolen. Vi träffar även på en trevlig svensk familj som bor i Australien, och tjejerna får leka på ”svenska” under eftermiddagen.

Det finns mycket aktiviteter för den som vill på Fiji, men här på ön känns det som om allt bygger på att man bor på någon resort. Det är rätt dyrt att ta sig ut till öarna eller ta del av turistutbudet. Vi väljer bort planerna att åka till någon resort efter veckan i sköna huset och planerar heller att åka till USA en vecka tidligare. Lite brunare, avslappnade och lugna tar vi oss till LA och sista månaden på resan.

Stormen

Ännu en morgon med strålande solsken och vackert väder. Eftersom vi är förvånansvärt morgonpigga hinner vi ligga tre-fyra timmar vid poolen innan stormen drar in över oss vid lunchtid. Det är nog ingen storm i meterologisk ordning men ett ganska välkommet regnoväder eftersom det även drar med sig en fläktande sjöbris. Vi sitter inne och ser ut över allt vatten och det är riktigt mysigt. Vi äter, läser, dricker kaffe, spelar och tjejerna leker outtröttligt (och bråkar förvånansvärt lite). Än en gång förundras vi över hur otroligt duktiga tjejerna är på att sysselsätta sig själva. Livs outsinliga fantasi har smittat av sig på Maya och de kan numera sysselsätta sig nästan var som helst med vad som helst. I skrivandets stund delar Liv ut biljetter (från en begagnad äggkartong) till hennes låtsaskompis Annies landställe. Maya är som vanligt någon oklar kombination av medhjälpare/prinsessa som delar ut glass till Liv som åker på en imaginär skateboard. På Annies land utlovas olika uppdrag som sedan ska leda till tivolit. Första uppdraget är en hästfrågesport som enligt uppgift ska vara ganska lätt. Eftersom vi nu umgåtts i princip 24 timmar om dygnet i 2,5 månad på ganska små ytor har vi fått ta del av deras lekar som aldrig förut. Vi undrar emellanåt hur det kommer att bli när vi kommer hem när det finns fler kompisar runtomkring – och fler människor över huvudtaget – och vi har mer plats och mindre tid tillsammans. Även om resandet kan vara påfrestande ibland och vi har hemlängtan emellanåt (Maya säger med jämna mellanrum med sitt karaktäristiska uttal att hon saknar Tuuulinge) känns det fortfarande väldigt bra att vara tillsammans så här.

Sigotogo

Vi gör en liten utflykt till den närbelägna staden Sigotogo i jakt på mat, frukt och grönsaker – och benvaxning! Taxin släpper av oss mitt i den lilla staden där lördagsmarknaden är i full gång. Det är ett intensivt myller av människor, musik, affärer, smuts och så en turistande familj. Trots att staden i princip är omringad av lyxresorts är den helt befriad från turister och har vad man med snällt omdöme kanske kan kalla autentisk charm. Såväl utbudet som strukturen påminner mer om utvecklingsländer i Afrika än om tillväxtekonomier som Thailand. Det är inte speciellt billigt, i synnerhet inte importerade varor, och utbudet är väldigt begränsat. Inte ens frukt- och grönsaksstånden är speciellt välfyllda, trots att det är extremt bördigt, vilket kan bero på att det var översvämningar för några veckor sedan. Trots att vi står ut en aning från mängden slås vi av hur lite uppmärksamhet vi väcker, vilket är väldigt skönt, inte minst för tjejerna, och en skarp kontrast till Thailand. Folk verkar helt enkelt ha viktigare saker för sig än att stirra på utlänningar. Men alla är vänliga och vi promenerar runt en stund innan Maya somnar i vagnen och vi åker tillbaks till huset. Det är fortfarande tryckande varmt så vi fortsätter att hänga runt och poolen och bada och njuter av utsikten.

Paradiset?

Korotogo på sydkusten på Fijis huvudö Viti Levu är kanske inte paradiset men det är nog det närmsta vi kommit under vår resa. Det är fantastiskt vackert och de ständigt skiftande molnen och snabba regnskurarna gör att det är ganska dramatiskt. Igår kväll såg vi en fantastisk solnedgång och lyckades komma inomhus innan himlen öppnade sig för ett intensivt men kortvarigt skyfall. När vi vaknade i morse, tidigare än vanligt aningen förvirrade av tiden, möttes vi av en nästan molnfri himmel och lagom varm morgonluft runt 25 grader. Men det blev snabbt varmare och mitt på dagen var det över 30 grader och ganska fuktigt.

Villan som vi hyr ligger på en höjd med hänförande utsikt över havet och det känns väldigt lyxigt med ett eget hus, pool och fin tomt. Det är som ett privat miniresort och vi har ett äldre par som sköter om stället och oss. Och eftersom det är på väg mot lågsäsong här (på grund av regnet) och allmän kris för turistindustrin hyr vi huset för halva priset vilket gör att det faller inom ramen för vår budget. Igår kväll besökte vi en närbelägen lyxresort för middag och konstaterade att maten var såväl dyr som dålig och det kändes ganska bra att promenera tillbaks till vårt lilla hus. Det var dock inte helt enkelt att sova i den tryckande värmen. Vi har visserligen stora och tystgående fläktar i taket men de lyckas inte kyla ned oss helt och hållet.

Golden Star Motel

Igår eftermiddag satt vi i solen och tittade på när barnen lekte med djuren på en idyllisk lantgård och idag är vi fast i ett riktigt trist motellrum med oväder utanför dörren i väntan på att planet till Fiji går i morgon bitti. Det finns säkert både bättre och billigare hotell runt flygplatsen men vi valde helt enkelt fel. Men vem som helst kan ju ha kul på ett schysst resort i solen - bara proffsen har kul i ett sunkrum i regn. Motellet har det aningen underhållande namnet Golden Star. Vi har under de här månaderna roat oss med att notera att ju sämre standard på hotellet/motellet desto pompösare namn. Det finns många ruttna Executive Suites och Grand Lodges för att inte tala om alla Royal Guest Houses och Comfort Inns som är allt annat än kungliga och komfortabla. Samma princip gäller rummen; man kan med gott samvete unvika hotell som kategoriserar rummen enligt executive/premier/superior-prinicipen när det nästan alltid handlar om att välja mellan små och lite mindre små rum. Den vackra benämningen ensuite betyder på klarspråk att det hör ett dass och en dush med klibbigt draperier till rummet.

På Fiji har vi hyrt ett hus vid stranden med egen pool och ser fram emot en aningen trevligare miljö än den här gyllene stjärnan.

Springfield

Vi vaknar upp till strålande väder och inte ett moln på himlen. Det var bara att packa i bilen igen och ge sig ut på vägen efter en rejäl frukost i stan. Vi är nog inte helt gjorda för ett liv på landsvägen och även om miljön runt är fantasisk vacker, så tar det inte så lång tid för vi alla är trötta av att sitta i bilen. Tjejerna vill leka och vi vuxna vill nog heller sitta och dricka kaffe och läsa en bok än att räkna mil. Vi hamnar på ett litet kafé vid foten av Arthurs Pass och njuter av en glass i solen innan bergsbestigningen. Det är närmare ofattbart att vi möter på cyklister över passagen. Det går rätt upp på krokiga väger och sedan rätt ned igen, mjölksyran känns bara av att titta på dem. Vi hamnar länge bak timmertransport och jag spenderar en timme på om timret verkligen är säkrat på flaket.

Målet är att hitta ett motel i Christchurch för natten för sedan att flyga vidare till Auckland på morgonen. Vi passerar ett antal småbyar som knappt har mer än några tiotals invånare och undrar på vad dem lever av, men antalet kossor och får som möter oss längs hela vägen ger väl svaret. I Springfield, med en halväten munkstaty till minne av Simponsfilmen som dekor, är vi hungriga och letar efter ett kafé för lite käk, när vi får se ett litet gult hus med en ponny och en get utanför. Det visar sig vara ett litet B&B med rum för familjen och med två lyckliga tjejer stannar vi för en eftermiddag i solsken med djuren och ett trevligt värdpar med små tvillingdöttrar. Tjejerna får mata djuren, rida lite på ponnyn som snart väntar föl och ta för sig av alla leksaker på tomten. Det kändes som ett rätt val.

On the road again

Måndag var det dags att ta farväl med Queenstown. Vi spenderade först några timmar i parken och åt en fantastisk god lunch i tidsnöd, före transporten till Gibbson Vally väntade på att ta med Liv och mig på ridtur i berget. En timme på hästryggen (på Charlie och Fairly) i kulissliknande omgivningar, och på toppen av berget kunde vi bara drömma om att galoppera vidare i vinden. Men det kommer krävas åtskilliga timmar på hästryggen före det blir något mer än lagom skritt och såra rumpor. Marcus och Maya hämtar upp oss och vi fortsätter norrut, omringat av höga berg och krokiga vägar kör vi den vackraste sträckan hittills och landar tillslut i lilla Haas där vi lyckas hitta sista lediga rummet i stan på ett litet motel.
På tisdag morgon fortsätter vi färden norrut mellan havet och bergsmassivet. Vi stannar i den lilla staden Fox Glacier för en tidig lunch innan vi har tänkt vandra upp till en av glaciärerna. Vi är förberedda med rejäla (dvs inte flipflops och sandaler) skor, varma kläder och proviant (choklad) vilket visar sig vara överkurs då det bara går att promenera fem minuter till en avsats för att se på glaciären. Efter en serie olyckor (två australiensare dog nyligen i ras) är det förbjudet att gå upp till glaciären utan guide. Vi sätter oss återigen i bilen och åker vidare genom det vackra men vid det här laget välkända landskapet. Vi rastar där vi hittar lekplatser och fördriver tiden i bilen (som inte har fungerande stereo) med att leka ”20 frågor” och räkna hästar. Framåt eftermiddagen kommer vi fram till den vilda västern liknande staden Hokitika där vi redan på förväg

Queenstown

Efter fyra nätter i oslagbart vackra omgivningar i Queenstown, är vi åter på vägen längs västkusten tillbaks till Christchurch. Sydön är verkligen paradiset för de äventyrslystna, och särskild för dem som gillar luft under vingarna: skydiving, helikopter, bungyjumping, bergsklättring och safari. Det finns mycket att välja på och mycket att spendera pengarna på och nog skall man ha en tjock plånbok för att kunna hänga med. Men med tjejerna har vi hunnit med lite äventyr de senaste dagarna. Vi har åkt Skyline Gondola till toppen av Queenstowns högsta berg, Liv och Marcus har kört Luge-bana i rasande fart nedför bergssidan med Maya och mamma efter i mycket lagom och tråkig fart (enligt Liv). Vi har doppat tårna i det iskalla vattnet från Lake Wakatipu och solat oss på stenstranden mitt i stan.

Söndagsutflykten gick till Arrowtown två mil norr om Queenstown på vägar som går genom ett trevligt vindistrikt, men vi fick vara nöjda med att titta från bilfönstret. Arrowtown är en liten charmerande stad i villa västen stil, med mysiga kaféer och affärer. Vi missade dock ”the Old Chinese Settlement” med en ögonblink då det visade sig bara vara ett litet skur vid vattnet. Ambitionerna om att hålla sötsaker till helgdagarna har gått i stå senaste dagarna och det har blivit mycket fika både på oss och för tjejerna. Men tjejerna har blivit fantastisk duktiga på att äta och fika på restauranter och kaféer. En ritbok och några pennor är det som behövs, och vi kan faktisk sitta och prata tillsammans alla fyra utan att någon ständigt är under eller över bordet.