London calling

Vi är tillbaks där resan började, i London. Efter fyra månader har våren kommit och äppelträden blommar. Först kändes det lite jobbigt att åka hit för att stanna över påsken, men nu när vi väl är här, installerad på ett trevligt lägenhetshotell vid Bayswater så är det faktisk rätt så trevligt. Resan från NY till London gick utan några problem, det är nästan så vi inte kan tro hur bra allt resande har gått. Det tar bara drygt sex timmar att korsa atlanterhavet och för nattsömnen är det i lite kortaste laget. Tjejerna som vid det här laget är vana resenärer tog både väntan på avgång, sen middag och uppvakning mitt i natten med stort lugn. Vi blev uppgraderade från vår ekonomistol till plus varianten, vilket gav lite bättre utrymme för benen och champagne för den som ville ha.

Taxiresan in till stan blir lite jobbigt eftersom vi inte har några cash och bilen inte tar kort, och kortet fungerar inte i bankomaten och… vi inte har sovit på ett dygn, och vi får inte komma in på hotellrummet eftersom klockan inte är två... Men eftersom allt löser sig till slut så blir eftermiddagen riktig trevlig. Efter lite vila och påfyll av energi så upptäcker vi den finaste lekparken på resan. Dianas Memorial Playground i Kensington Park – den är spännande för barn i alla åldrar och tjejerna är helt till sig av glädje av att få leka bland alla små värdar som är byggd upp runt sagan om Peter Pan. Något trötta somnar vi alla i sköna sängar och vaknar 14 timmar senare av att Anatole undrar om vi är redo för lunch.

Solen skiner och det är nästan varmt i luften när vi kommer från en kinesisk lunch med Anatole och hans kompis Reza. Killarna åker upp till parken med småtjejerna och stora tjejen passar på att strosa runt lite själv och upptäcker att det inte är så lätt att hitta tillbaks till varandra utan mobil. Vi möts så småningom hos Marcus före detta kollega Erik och hans fru Annie, som imponerande nog har ett välstädat hem efter en flytt för bara ett par dagar sen. Tjejerna äter pepparkakor och är som vanligt förtjusta av att få komma till någons hem och titta på saker. Vi hoppar sedan på en buss upp till Camden och får panorama utsikt på en av London bussarna, men eftersom det numera känns lite jobbigt att äta på restaurant så tar vi genast bussen tillbaks idet det börjar mörkna och käkar hemma. Det är lite svårt dock att somna efter all sömn och klockan är nästan 03….

Inregnade

Vi laser alla kommentarer om fantastiskt varvader hemma i Stockholm samtidigt som vi sitter inregnade i New York. Aven om det ar ganska mysigt framfor brasan i lagenheten och tjejerna leker med sina pasksaker langtar vi hem lite grann. Vi aker harifran i kvall men ska forst mellanlanda i, ett enligt prognoserna regnigt, London i tre dagar innan vi kommer hem sent pa onsdag kvall. Vi hade nog garna flugit hem direkt men det var svart att fa biljetter fran London over pask (nar man har en veckas framforhallning) sa det far bli nagra storstadsdagar innan vi kommer hem. Pa satt och vis sluts cirkeln eftersom vi borjade resan med nagra kyliga dagar i London runt jul.

Idag hade vi tankt att hanga lite mer i Brooklyn. Nimish kommer och hamtar oss i eftermiddag och vi hade planerat att besoka den stora parken i Brookylyn med japansk tradgard for att sedan aka ut till havet, men om regnet fortsatter far vi nog andra planerna. Det finns ett stort Museum for Children i narheten eller sa parkerar vi kanske oss sjalva pa nagon av de stora bokhandlarna dar man utan att skammas kan sitta och lasa i timmar. Barnavdelning och Starbucks finns det ocksa sa vi overlever nog.

New York

Vi lamnade lite motvillligt Washington for att (utan karta) bege oss mot New York. Resan gick bra och vi hittade utan alltfor mycket letande fram till 11:e gatan i East Village dar vi bestamt middagstraff med Nimish och Lev. Bade ar gamla vanner fran Stockholm som vanligt nog utlovat saval boende som lokal guidning. Lev, som jag larde kanna for over tio ar sedan nar han var utbytesstudent i Stockholm, ska aka till San Francisco over pasken och ger oss nyckeln till sin charmiga loftlagenhet i Brooklyn. Vi hinner med nagra ol pa den lokala baren - som festligt nog heter Abilene (den lilla stad i vastra Texas som jag bodde i for lange sedan) - innan han beger sig till Kalifornien. Vi baxar upp bagaget, myser framfor brasan i lagenheten, ser pa film, ater asiatisk take out och borjar sa smaningom se oss omkring i Brooklyn och pa Manhattan. Det ar kallt forsta dagen och Maya ar lite febrig, sa vi tar det ganska lugnt men i morse vaknade vi till en stralande sol och underbart varvader. Vi tar tuben in till SoHo och traffar Vasastansborna Johanna och Nicolas som ar pa New Yorksemester utan barnen. I svar konkurrens med shopping tar jag med Maya och Liv tillbaka till relativt sett familjevanliga Brooklyn dar vi hanger pa lekplatser och pa de lokala kafeerna innan de andra kommer tillbaka for middag i "var" lilla lagenhet. Vi borjar bi lite restrotta men det kanns fortfarande bra att vara har, mycket pa grund av alla trevliga polare vi har hangt med de senaste veckorna. Lev har jag inte sett pa over 10 ar och Nimish var det over 3 ar sedan vi traffade, men vissa saker forandrar sig inte sa mycket med aren . . .

Goda vänner

Vi har haft ett par riktigt sköna dagar i Washington med omnejd. Det har varit väldigt skönt att hänga med gamla, goda vänner och känna sig mer som en gäst än som en turist. Vi har fortsatt att äta gott, dricka mycket kaffe och umgås med Raj och Kim i Alexandria. Raj lyckades till och med lura med mig på min första golfrunda på 5 år och det gav mersmak trots att spelet lämnade en del övrigt att önska. Igår lånade vi bilen och åkte in till Washington för den årliga körsbärsblomsterfestivalen och såg de 3000 körsbärsträden, de olika monumenten, vita huset och en väldig massa människor. Vi lyckades undvika den värsta trafiken och körde ut till Maryland och besökte våra gamla vänner Milton och Nicole. Barnen formligen älskade deras hus och Milton visade pedagogiskt runt bland alla tusentals saker han samlat på sig. Att han fortfarande pratar en del svenska efter åren i Sverige hjälpte och vi var tvungna att lova Liv att komma tillbaka någon gång. Vi åt västafrikansk jordnötssoppa och pratade amerikansk och europeisk politik så det kändes så internationellt som det ska kännas i världens huvudstad.

It´s just a perfect day…

Solen skiner och det är vår i Washington. 3000 körsbärsblommor står nu i full blomst i stan och det regnar rosa kronblad överallt. Det är exakt fem år sedan vi var här senast, då med lilla Liv på 9 månader. Nu har vi två lintottar som får mycket uppmärksamhet och vi närmar oss slutet på en lång resa. Det känns helt perfekt att avsluta hos goda vänner och bara njuta av att vara tillsammans. Vi har inte så mycket som måste ses eller upptäckas, framförallt för att det inte känns som sista gången vi kommer hit. Igår åkte vi tunnelbana in till centrala DC och fick med oss så väl dinosaurier som lite mer rymdfart på några av dem många museerna. Liv har börjat fatta ett interesse för rymdäventyr vilket är jätteroligt tycker mamma. Hon avslog även fika och popcorn för att få gå en extra tur till Air and Space Museum.

Dagen idag har värt en enda lång skön helgdag från första morgontimmen, (som numera nästan börjar närma sig förmiddag). Vi äter hemgjorda pannkakor, ägg och bacon och sitter länge vid frukostbordet, före vi ger oss ut för en heldag i solen. Old Town i Alexandria har charmerat oss helt, och det känns nästan som att vara ”hemma” när vi strosar runt. Tjejerna leker och verkar vara på toppenhumör. Efter en timme i lekparken, beger vi oss ned till vattnet, på andra sidan kan man se toppen av Kongressen. Fågelvägen ligger Alexandria nära Washington, men det känns som en egen liten småstad med kullerstensgator och gamla townhouses målade i matchande färger. För första gång på länge känns det verkligen som helg, och vi får tillfälle att hänga med Raj och Kim hela dagen. Vi avslutar dagen med en riktig hemgjord indisk gryta med Rajs magiska recept och det känns som dagen är just sådär… perfekt.

Washington DC

Vi anlände till Washington DC igår kväll och bor hemma hos våra gamla vänner Raj och Kim i förstaden Alexandria. Det regnar och är lite kallt men det känns väldigt bra att komma hit och Alexandria, som är äldre än Washington är tillika Geroge Washingtons hemort, verkar väldigt mysigt. Vi har sovit länge och ska så småningom utforska såväl Alexandria som Washington.

Förresten, första april är första april även i USA så gårdagens not var givetvis inte helt sann. Det var åtminstone en del Svedbergare som gick på det. . .

Hem!

Hemlängtan har vuxit sig allt starkare de senaste veckorna och inte minst flickorna säger att de saknar Tullinge så vi besätmade oss igår kväll att boka om biljetterna och åka hem lite tidigare. Så om alla anslutningar stämmer kommer vi till Stockholm den 3 april, via Washington och London. Vi ser verkligen fram emot att se er alla snart. Vi har dessutom hört att våren kommit så det känns extra bra att komma hem.

Huston Space Center

Efter 20 års väntan skall jag (vi) äntligen åka till NASAs Johnsson Space Center i Houston – och det är inte med lite förväntan vi sätter oss i bilen efter frukosten för att hitta stället. Man skulle lätt tro att det skulle vara oproblematiskt att hitta fram till ett av Houstons mest kända attraktioner. Men efter att ha snörat sig in på ett obegripligt komplicerad vägnät av motorvägar och avfarter befinner vi oss efter en timmes körning långt ute på vischan. Houston har numera fått en (kanske förhastat) hatstämpel av hela familjen och ter sig för oss enbart som en koloss av vägar och gigantiska områden med köpcenter. Vi har än inte sett något charmigt av del av denna staden och lämnar därför gärna för Washington i morgon.

Huvudattraktionen för dagen hittar vi till slut rätt så nära hotellet (fågelvägen) och det är lovande att parkeringsplatsen nästan är tömd på bilar. Själva museet visar sig vara en stor lekplats för först och främst barnen, men om man har en lite nördig dragning för rymdäventyr så är det rätt kul att titta, trycka på knappar och se hur det skulle vara att vara astronaut. Marcus och barnen fortsättar att leka, medan jag hoppar på en guidad tur kring riktiga Johnsson Space Center. Gamla kommunikationsrummet som är lätt att känna igen från alla filmer och gamla uppskjutningar ”Houston – the eagle has landed”, simulatorshangaren med färja och kopia på ISS och hangaren med en pensionerad färja. Det är lätt att se att amerikanerna är stolta av sitt rymdprogram, men området börjar bli gammalt och även lite slitet – och ser inte alls så futuristiskt ut som jag kanske förväntade. Men alla är nöjda när vi sätter oss i bilen i jakt på ett nytt motell, denna gång nära flygplatsen så vi vet var vi skall köra i morgon. 200 m….

Trevligt i Texas

Vi har haft ett par riktigt sköna och trevliga dagar i College Station, Texas. Jody, Hiroshi, Emily och Elle har sett till att vi ätit gott, lekt mycket och sett en del av USA som vi annars inte skulle ha fått uppleva. Vädret har varit skiftande, med kalla mornar och varma eftermiddagar, och det har varit skönt att bara hänga med polare och inte vara turister. Vi har även träffat min gamla polare Jason och hans familj som bor i Waco. Det var nästan 15 år sedan vi sågs sist på universitet i Abilene och det var kul att ses igen efter alla dessa år. Som jag skrivit tidigare är ett av Texas särdrag vänligheten och gästfriheten, vilket vi fått uppleva den senaste veckan. Vi ska nu spendera några dagar i Houston innan vi drar vidare till östkusten.

Texas

San Fransisco-Austin-College Station

Vi har gjort en spännande resa från Kalifornien till Texas i flera bemärkelser. Själva flygresan från San Fransisco till Austin i Texas med USAs största lågprisbolag Southwest gick smärtfritt med undantag för att det inte såldes någon mat under 4,5 timmesresan, vilket var lite problematiskt eftersom vi inte hann äta innan flyget gick. Men vänlig flypersonal lät mig smita av flyget under mellanlandningen i LA och handla mat på Starbucks. Väl framme i Austin, som är residensstad i Texas, fick vi tag på såväl texmex, hyrbil (vår förbokade klass var slut så vi blev uppgraderade till en jeep) som klassiskt amerikanskt motell innan vi slocknade. Vi gjorde ett snabbt besök i Austin under ösregn och åt frukost på Pita Pit innan vi började resan längre österut. Två timmars körning ut i ingenstans förde oss till universitetsstaden College Station och våra vänner Jody och Hiroshi Ono och deras två flickor Emily och Elle. De bor i ett stort hus på en Wisteria Lane-liknade gata lite utanför staden och det kändes fantastiskt bra att komma hem till goda vänner i ett riktigt hem efter drygt tre månader på resande fot. Att komma till konservativa och lite lantliga Texas (även om Jody och Hiroshi är så internationella och kosmopolitiska man kan vara) efter besöket i liberala storstäderna LA och San Fransisco är väldigt kontrastfyllt och därmed intressant. Jag bodde i en liknande stad i Texas för 15 år sedan och känner igen mig i en del saker. En av de bästa sakerna är vänligheten och den avstressade mentaliteten. vilket vi fick prova på när vi besökte en hästgård och alla flickor fick rida på hästar utan varken förbokning eller avgift. Vi har också spelat tennis på deras country club och ätit riktig mexikansk mat. Men framför allt njuter vi av att umgås med vänner och se hur barnen leker och lär sig kommunicera på engelska i en rasande fart, vlket fick mig att tänka att svenska barn borde spendera en månad på en förskola i England eller USA i stället för att slita tio år i skolan på att lära sig engelska.

San Fransisco

San Francisco är vid första ögonkast som en dockstad i jätteformat. På infarten efter motorvägen möts vi av pastellfärjade lådor i tusental som bara fortsätter uppöver kullarna. Vi har bokat rum på Hotel Opal på Van Ness och har inte så höga förväntningar efter som priset var ”very reasonable”, men vi kommer fram till ett gammalt men välbehållen byggnad som nog inte har ändrat utseende sedan 30-talet. Rummet är stort och med vackra målade tapeter, och det känns faktiskt lyxigt att krypa ned i stora sköna sängar och titta på dekoren (och TVn). Om hotellet känns lyxigt så påminner frukosten mer om en skolmatsal och så även resten av klientelet, men efter några cherios med mjölk är vi klara för stan. Solen fortsätter att skina, men det är inte speciellt varmt i luften. Vi vuxna får påfyll av kaffe på Starbucks (vi har nog besökt ett 30-tal under resan) och sen promenerar vi ned till marinan. Det finns ett vackert vattenmonument för barn som inte har tillgång till rent vatten.

Även om det måste sägas att familjen inte var på sitt bästa humör denna dagen så är det en fantastik stad att vara i. Vackra färgglada tvåvåningshus med snygga detaljer, branta kullar, och snirkliga vägar, stora parker och havsluft. Vi fastnar i bilen lite för mycket och det är svårare att hitta än i LA – nog skulle det ha varit bra att i alla fall spendera tre dagar på att upptäcka San Francisco i stället för drygt en. Lite feber i familjen och trötta barn gör att det är gott att komma tillbaks till hotellet. Dagen efter väntar en något lång resa till Austin Texas…

Highway 1

Highway 1

Vi tar oss långsamt norrut längs den dramatiska kustvägen mellan Los Angeles och San Fransisco. Det har varit mer fokus på långsamt än dramatiskt de senaste dagarna eftersom vi sover länge, slappar på mornarna, fikar och stannar ofta. Men det är skönt att inte stressa och eftersom ingen i familjen gillar att åka bil gör vi det i maklig takt. Vi har kört igenom Malibu, Santa Barbara, San Luis Obispo, Morro Bay och andra kända orter men valt att stanna till på andra platser, som den märkliga danska byn Solvang (en mycket turistisk kopia av en dansk stad på 1800-talet men med goda wienerbröd) och en outlet i Pismo Beach. Vi började köra längs den dramatiska delen av Big Sur innan solen gick ned och vi hittade ett rum för natten precis innan bensinen var slut. Rummet saknar TV och uppkoppling men har en halvriktig öppen spis som det är ganska mysigt att sitta och läsa och skriva framför när alla andra sover. Ännu en bok är utläst och tyskarna i rummet bredvid har slutat prata så det är helt tyst och för första gången på ett par veckor eller kanske månader är det kanske dags att gå och lägga sig innan det blir ny dag. Det lär inte bli så men tanken är originell.

Vänligt i Venice

Tack vare min kollega Karine – som via våra respektive bloggar noterade att vi hade besökt samma restaurang nästan samtidigt som några av hennes vänner – kom vi i kontakt med en annan familj på långresa. På kort varsel sammanstrålande vi med familjen Henriksson i deras mysiga hyrhus ute vid kusten och fick såväl lunch som en trevlig eftermiddag längs Venice och Santa Monicas stränder. Det var nog den kyligaste dagen sedan vi lämnade Europa för tre månader sedan men det gjorde inte så mycket när såväl barn som vuxna fick nya kompisar. Vi har under vår resa träffat flera familjer på långresa och uppskattar verkligen de här tillfällena att få umgås med andra familjer. Vi hann knappt sätta oss i bilen förrän Liv undrade när hon skulle få träffa sina nya kompisar igen.

Innan vi kom oss iväg i förmiddags lyckades vi dessutom komma fram till att hyrbilen är helt försäkrad med full självriskreducering så min lilla snedkörning i garaget häromdagen lär inte ruinera oss. Och i morgon tar vi den något buckliga bilen och börjar köra norrut längs den legendariska Highway 1 mot San Fransisco.

Hollywood

Disneyland

Obama!

Såg precis Obamas besök hos Jay Leno och fascinerades återigen av USA nye president. Jag och framför allt Barbro har läst några av hans böcker under resan och har imponerats av hans bakgrund och karriär och de intrycken förstärks bara när man hör honom prata. Det är som alla vet en oerhört tuff situation i USA just nu och pressen på den nya adminstrationen måste vara enorm, ändå lyckas han ge ett väldigt avslappnat och roligt (när var en politiker genuint rolig senast) intryck samtidigt som han har full koll på detaljerna i finanskrisen. Det är otroligt imponerade och många amerikaner verkar genuint stolta över sin president och det finns en känsla av revansch efter den tidigare förudmjukelsen . . .

Hollywood Walk of Fame, UCLA, Disneyland

Vi har turistat runt i strålande solsken i LA de senaste dagarna. Vi har pressat oss upp tidigt (vid åtta) och kört runt i denna jättestad för att se på de berömda stjärnorna med filmstjärnor på Hollywood Blvd, glidit längs Sunset/Melrose/Santa Monica, återbesökt obervatoriet med utsikt över den berömda Hollywoodskylten och vandrat runt på UCLAs stora och vackra campus. Och så har vi besökt Disney Land. Efter att ha valt bort de flesta stora turistattraktioner på resan beslutade vi att ta en heldag på denna amerikanska institution. Det är stort, dyrt, massvis av folk (trots att det var mitt i veckan på våren) och gott om sunkig mat som på de flesta nökesparker - men vi hade en riktigt, riktigt bra dag. Det blev totalt tio timmar i parken och tjejerna uppvisade en enastående viljestyrka och var på strålande humör hela dagen. Till och med jag (som har en inneboende aversion mot turistfällor) hade riktigt trevligt och var tvungen att erkänna att Disney Land är riktigt bra. Tjerna fick träffa prinsessor och seriefigurer och åka karuseller och berg-och-dalbanor. Vi har nog tagit ett par hundra bilder (någon läggs upp om ett tag) och åtminstone Liv lär komma ihåg besöket ett tag.

US of A

Det är helt klart fascinerande att vara i USA. Det finns så mycket egenheter i det här landet och de är kanske tydligast här i Kalifornien. Venice Beach (aka Muscle Beach) är välkänt för sin koncentration av konstiga människor och kroppsbyggare så vi var väl förberedda och trodde nog att det skulle vara fler freaks (orm-mannen på bilden hade inte ens riktiga ormar). Men det finns många andra intressanta/skrämmande fenomen här. Just nu är det väldigt mycket fokus på Octomum – för er som inte ser regelbundet på amerikanska nyheter är det sexbarnsmamman som fick åttlingar nyligen – och att hon nu har slutit ett avtal med en organisation som ska hjälpa till att ta hand om alla barnen. Det var lite problem med avtalet men efter att organisationens jurist medverkat på Larry King på CNN, som hade Dr Phil som gästvärd, lyckades parterna komma överens efter en dags förhandlade hemma hos Dr Phil. Octomum, som är en superkändis nu, har även köpt ett nytt 5-miljonershus för pengarna hon tjänat på att sälja bilder på barnen. Samtidigt förbereder sig Los Angeles för att President Obama kommer på besök i morgon. Folk har övernattat ute för att få tag i biljetter till framträdandet (det känns långt från svenska politiker i folkets park). Vi har inga biljetter men det lär bli en ordentlig cirkus här under hans besök. Annars är allt fokus på den dåliga ekonomin, arbetsmarknaden (700 000 amerikaner förlorade jobbet i februari) och alla som tvingas lämna sina hem. Det pågår ständiga debatter i TV om ekonomin och finansbranschen och vems fel allting är. Det mest underhållande inslaget i den debatten är mellan två TV-programledare. Den ena är Conan O-Brian’s efterträdare och den andre är Kramer (inte han i Seinfeld utan han på CNBC). Debatten är kanske inte den mest nyanserade men den är, som det mesta här, underhållande.

Ups and downs in LA

Med några nätter på nacken så börjar vi komma in i tidszonen här i LA, och vi har ”flyttat” in i en studio i Koreatown efter tre nätter på hotell i Westwood. Det känns bra att ha lite mer plats för tjejerna att leka och ett kök att göra egen mat på. Vi börjar nog alla bli lite trötta på att äta ute även om Liv insisterade på att käka indiskt ikväll efter en heldag på Venice Beach. Tjejerna har blivit beundransvärt duktiga på att äta ny mat, även om grönsakerna fortfarande lyser med sin frånvaro. Vi åt lunch på ett kinesiskt ställe med Mao affischer kallad ”Maos Kichen” med mottot ”Serve the people” och portionerna kunde nog föda en hel kinesisk arme. Strandpromenaden var full av krims krams och människor. Det som dock imponerade mest var den otroligt massiva stranden som stäcker sig upp hela Santa Monica, och nog är den vackraste stranden vi har känt under tårna på resan. Det är lett att förställa sig David Hasselhoff och Pamela i slow-motion ned mot vattnet.

Vi stannade på en lekplats några timmar och besökte sen Santa Monica Pier, var tjejerna hoppades få åka karusell och radiobilar. Men det började bli sent och kallt, och även om det inte kostar något i inträde är allt hutlöst dyrt från glass till åk. Så efter lite förhandling fick dem snurra och guppa lite på små karuseller innan vi lockade dem tillbaks till bilen.

Vi har äntligen fått tag i en ny kamera efter ett sorgligt tapp av den gamla. Vi förlorade några bilder med har som tur är laddat ned med jämna mellanrum. Aven om LA är rätt översiktligt är det stort och det var ett helt projekt att hitta en affär med elektronik, och när vi äntligen hittade en saknade affären både ett bra sortiment och definitivt kompetent personal. Dessvärre lyckades Marcus backa in i en pelare med hyrbilen så vi har nu ett nytt problem att ta itu med, men vi räknar (hoppas intensivt) kallt med att reseförsäkringen som Rogge fixade täcker även detta. Annars får det bli vatten och bröd ett tag . . .

Los Angeles

Beverly Hills, Sunset Bv, the Hollywood hills, Rodeo Drive, UCLA, Griffith Park Observatory, Universal studios – vi har kommit till LA och idag har vi surfat runt i vår snygga hyrbil och tittat på den “amerikanska drömmen”. Det är svårt att inte bli lite fascinerad av breda gator, snygga affärer och lyxiga hus. Vi har hittat ett bra helgpris på et hotell nära UCLA. Det är snyggt, nytt och med badrockar i leopardtyg och klassifiseras definitivt inte som familjehotell. Men vi får plats hela familjen i dem stora sängarna och har sovit bättre senaste natten än på flera veckor. Det senaste kan i övrigt bero på att vi har rest från Fiji till Auckland till LA på en bumpig flygresa på den längste fredag den 13:e i våra liv. Eftersom vi korsar datumlinjen kom vi fram till LA före vi åkte från Fiji fredag den 13:e. Efter 40 timmar är det lördag den 14 och vi sover i fluffiga täcken och vaknar utvilad till att utforska delar av staden.

Tjejerna är glada och utvilade och har som tidligare varit otroligt duktiga på att flyga. Det verkar inte påverka dem mycket att åka så långa sträckor med grymma tidsskillnader. Jag tror föräldrarna är tröttare och tålamodet blir satt på prov några gånger under dagen. Vi äter frukost i vid Rodeo Drive, som har förvånansvärt snälla priser och god mat givet läget. Mätta och nöjda kör vi runt och tittar på kända gator och hittar sedan vägarna upp till observatoriet i Griffith Park. Det är soligt men svalt i luften och vi är inte ensamma om att göra utflykten upp hit en lördag eftermiddag. Det är en strålande utsikt över LA, smoggen som ligger över staden gör det lite dimmigt, men vi har tydlig utsikt till Hollywoods mest kända landmärke uppe i berget. Det är en behaglig stad att köra runt i, givet att det bor närmare 10 m människor här. Byggnaderna är låga och gatorna breda. Det känns luftigt och inte så stressigt som jag hade förväntat mig.

Liv och jag tittar på ”Water is Life” på planetariet som tar oss med på en resa genom hav och rymd. Liv tycker det är ”jätte häftigt” och har redan snappat upp många engelska ord i berättelsen. Vi fortsätter eftermiddagen i en lekpark, men det börjar bli väl kyligt för Marcus i shorts och T-shirt, så vi kör ned till Sunset Bv för pannkakor och sallad i storlek XL före resan går tillbaks till hotellet. Det är länge sedan vi bara hade ett rum på resan, men det är rätt mysigt att krypa upp i sängarna tillsammans.

Välkommen Trym!

For ett par dager siden fick Liv och Maya en ny liten kusin i Nordnorge. Lillegutt kom till värden liten men stärk och vi är alla jätteglada för att höra att det har gått bra. Första killen i en skara på 5 tjejer, brorsan och jag emellan, och vi väntar med förväntning på bilder från Bodö. Grattis kära Hanne, Anders, Malin, Ina och Andrea!

Solen fortsätter att steka på Fiji och dem senaste dagarna har vi inte sett till regnet. Det börjar närma sig slutet på regnperioden och torrare klimat väntar. Det är däremot fortfarande fuktigt och vi gör inte så många hyss på dagarna. Veckor av resande och nya upplevelser börjar tära lite på äventyrslysten och vi har hållit oss förvånansvärt mycket lugna. Det går att njuta av att yoga utomhus till sjöbris och soluppgång på morgonen, titta på barnen som numera har simfötter och bara vara. Det är lagom att göra utflykt till någon restaurang, eller som igår smita in på någon fancy resort och utnyttja matutbudet och poolen. Vi träffar även på en trevlig svensk familj som bor i Australien, och tjejerna får leka på ”svenska” under eftermiddagen.

Det finns mycket aktiviteter för den som vill på Fiji, men här på ön känns det som om allt bygger på att man bor på någon resort. Det är rätt dyrt att ta sig ut till öarna eller ta del av turistutbudet. Vi väljer bort planerna att åka till någon resort efter veckan i sköna huset och planerar heller att åka till USA en vecka tidligare. Lite brunare, avslappnade och lugna tar vi oss till LA och sista månaden på resan.

Stormen

Ännu en morgon med strålande solsken och vackert väder. Eftersom vi är förvånansvärt morgonpigga hinner vi ligga tre-fyra timmar vid poolen innan stormen drar in över oss vid lunchtid. Det är nog ingen storm i meterologisk ordning men ett ganska välkommet regnoväder eftersom det även drar med sig en fläktande sjöbris. Vi sitter inne och ser ut över allt vatten och det är riktigt mysigt. Vi äter, läser, dricker kaffe, spelar och tjejerna leker outtröttligt (och bråkar förvånansvärt lite). Än en gång förundras vi över hur otroligt duktiga tjejerna är på att sysselsätta sig själva. Livs outsinliga fantasi har smittat av sig på Maya och de kan numera sysselsätta sig nästan var som helst med vad som helst. I skrivandets stund delar Liv ut biljetter (från en begagnad äggkartong) till hennes låtsaskompis Annies landställe. Maya är som vanligt någon oklar kombination av medhjälpare/prinsessa som delar ut glass till Liv som åker på en imaginär skateboard. På Annies land utlovas olika uppdrag som sedan ska leda till tivolit. Första uppdraget är en hästfrågesport som enligt uppgift ska vara ganska lätt. Eftersom vi nu umgåtts i princip 24 timmar om dygnet i 2,5 månad på ganska små ytor har vi fått ta del av deras lekar som aldrig förut. Vi undrar emellanåt hur det kommer att bli när vi kommer hem när det finns fler kompisar runtomkring – och fler människor över huvudtaget – och vi har mer plats och mindre tid tillsammans. Även om resandet kan vara påfrestande ibland och vi har hemlängtan emellanåt (Maya säger med jämna mellanrum med sitt karaktäristiska uttal att hon saknar Tuuulinge) känns det fortfarande väldigt bra att vara tillsammans så här.

Sigotogo

Vi gör en liten utflykt till den närbelägna staden Sigotogo i jakt på mat, frukt och grönsaker – och benvaxning! Taxin släpper av oss mitt i den lilla staden där lördagsmarknaden är i full gång. Det är ett intensivt myller av människor, musik, affärer, smuts och så en turistande familj. Trots att staden i princip är omringad av lyxresorts är den helt befriad från turister och har vad man med snällt omdöme kanske kan kalla autentisk charm. Såväl utbudet som strukturen påminner mer om utvecklingsländer i Afrika än om tillväxtekonomier som Thailand. Det är inte speciellt billigt, i synnerhet inte importerade varor, och utbudet är väldigt begränsat. Inte ens frukt- och grönsaksstånden är speciellt välfyllda, trots att det är extremt bördigt, vilket kan bero på att det var översvämningar för några veckor sedan. Trots att vi står ut en aning från mängden slås vi av hur lite uppmärksamhet vi väcker, vilket är väldigt skönt, inte minst för tjejerna, och en skarp kontrast till Thailand. Folk verkar helt enkelt ha viktigare saker för sig än att stirra på utlänningar. Men alla är vänliga och vi promenerar runt en stund innan Maya somnar i vagnen och vi åker tillbaks till huset. Det är fortfarande tryckande varmt så vi fortsätter att hänga runt och poolen och bada och njuter av utsikten.

Paradiset?

Korotogo på sydkusten på Fijis huvudö Viti Levu är kanske inte paradiset men det är nog det närmsta vi kommit under vår resa. Det är fantastiskt vackert och de ständigt skiftande molnen och snabba regnskurarna gör att det är ganska dramatiskt. Igår kväll såg vi en fantastisk solnedgång och lyckades komma inomhus innan himlen öppnade sig för ett intensivt men kortvarigt skyfall. När vi vaknade i morse, tidigare än vanligt aningen förvirrade av tiden, möttes vi av en nästan molnfri himmel och lagom varm morgonluft runt 25 grader. Men det blev snabbt varmare och mitt på dagen var det över 30 grader och ganska fuktigt.

Villan som vi hyr ligger på en höjd med hänförande utsikt över havet och det känns väldigt lyxigt med ett eget hus, pool och fin tomt. Det är som ett privat miniresort och vi har ett äldre par som sköter om stället och oss. Och eftersom det är på väg mot lågsäsong här (på grund av regnet) och allmän kris för turistindustrin hyr vi huset för halva priset vilket gör att det faller inom ramen för vår budget. Igår kväll besökte vi en närbelägen lyxresort för middag och konstaterade att maten var såväl dyr som dålig och det kändes ganska bra att promenera tillbaks till vårt lilla hus. Det var dock inte helt enkelt att sova i den tryckande värmen. Vi har visserligen stora och tystgående fläktar i taket men de lyckas inte kyla ned oss helt och hållet.

Golden Star Motel

Igår eftermiddag satt vi i solen och tittade på när barnen lekte med djuren på en idyllisk lantgård och idag är vi fast i ett riktigt trist motellrum med oväder utanför dörren i väntan på att planet till Fiji går i morgon bitti. Det finns säkert både bättre och billigare hotell runt flygplatsen men vi valde helt enkelt fel. Men vem som helst kan ju ha kul på ett schysst resort i solen - bara proffsen har kul i ett sunkrum i regn. Motellet har det aningen underhållande namnet Golden Star. Vi har under de här månaderna roat oss med att notera att ju sämre standard på hotellet/motellet desto pompösare namn. Det finns många ruttna Executive Suites och Grand Lodges för att inte tala om alla Royal Guest Houses och Comfort Inns som är allt annat än kungliga och komfortabla. Samma princip gäller rummen; man kan med gott samvete unvika hotell som kategoriserar rummen enligt executive/premier/superior-prinicipen när det nästan alltid handlar om att välja mellan små och lite mindre små rum. Den vackra benämningen ensuite betyder på klarspråk att det hör ett dass och en dush med klibbigt draperier till rummet.

På Fiji har vi hyrt ett hus vid stranden med egen pool och ser fram emot en aningen trevligare miljö än den här gyllene stjärnan.

Springfield

Vi vaknar upp till strålande väder och inte ett moln på himlen. Det var bara att packa i bilen igen och ge sig ut på vägen efter en rejäl frukost i stan. Vi är nog inte helt gjorda för ett liv på landsvägen och även om miljön runt är fantasisk vacker, så tar det inte så lång tid för vi alla är trötta av att sitta i bilen. Tjejerna vill leka och vi vuxna vill nog heller sitta och dricka kaffe och läsa en bok än att räkna mil. Vi hamnar på ett litet kafé vid foten av Arthurs Pass och njuter av en glass i solen innan bergsbestigningen. Det är närmare ofattbart att vi möter på cyklister över passagen. Det går rätt upp på krokiga väger och sedan rätt ned igen, mjölksyran känns bara av att titta på dem. Vi hamnar länge bak timmertransport och jag spenderar en timme på om timret verkligen är säkrat på flaket.

Målet är att hitta ett motel i Christchurch för natten för sedan att flyga vidare till Auckland på morgonen. Vi passerar ett antal småbyar som knappt har mer än några tiotals invånare och undrar på vad dem lever av, men antalet kossor och får som möter oss längs hela vägen ger väl svaret. I Springfield, med en halväten munkstaty till minne av Simponsfilmen som dekor, är vi hungriga och letar efter ett kafé för lite käk, när vi får se ett litet gult hus med en ponny och en get utanför. Det visar sig vara ett litet B&B med rum för familjen och med två lyckliga tjejer stannar vi för en eftermiddag i solsken med djuren och ett trevligt värdpar med små tvillingdöttrar. Tjejerna får mata djuren, rida lite på ponnyn som snart väntar föl och ta för sig av alla leksaker på tomten. Det kändes som ett rätt val.

On the road again

Måndag var det dags att ta farväl med Queenstown. Vi spenderade först några timmar i parken och åt en fantastisk god lunch i tidsnöd, före transporten till Gibbson Vally väntade på att ta med Liv och mig på ridtur i berget. En timme på hästryggen (på Charlie och Fairly) i kulissliknande omgivningar, och på toppen av berget kunde vi bara drömma om att galoppera vidare i vinden. Men det kommer krävas åtskilliga timmar på hästryggen före det blir något mer än lagom skritt och såra rumpor. Marcus och Maya hämtar upp oss och vi fortsätter norrut, omringat av höga berg och krokiga vägar kör vi den vackraste sträckan hittills och landar tillslut i lilla Haas där vi lyckas hitta sista lediga rummet i stan på ett litet motel.
På tisdag morgon fortsätter vi färden norrut mellan havet och bergsmassivet. Vi stannar i den lilla staden Fox Glacier för en tidig lunch innan vi har tänkt vandra upp till en av glaciärerna. Vi är förberedda med rejäla (dvs inte flipflops och sandaler) skor, varma kläder och proviant (choklad) vilket visar sig vara överkurs då det bara går att promenera fem minuter till en avsats för att se på glaciären. Efter en serie olyckor (två australiensare dog nyligen i ras) är det förbjudet att gå upp till glaciären utan guide. Vi sätter oss återigen i bilen och åker vidare genom det vackra men vid det här laget välkända landskapet. Vi rastar där vi hittar lekplatser och fördriver tiden i bilen (som inte har fungerande stereo) med att leka ”20 frågor” och räkna hästar. Framåt eftermiddagen kommer vi fram till den vilda västern liknande staden Hokitika där vi redan på förväg

Queenstown

Efter fyra nätter i oslagbart vackra omgivningar i Queenstown, är vi åter på vägen längs västkusten tillbaks till Christchurch. Sydön är verkligen paradiset för de äventyrslystna, och särskild för dem som gillar luft under vingarna: skydiving, helikopter, bungyjumping, bergsklättring och safari. Det finns mycket att välja på och mycket att spendera pengarna på och nog skall man ha en tjock plånbok för att kunna hänga med. Men med tjejerna har vi hunnit med lite äventyr de senaste dagarna. Vi har åkt Skyline Gondola till toppen av Queenstowns högsta berg, Liv och Marcus har kört Luge-bana i rasande fart nedför bergssidan med Maya och mamma efter i mycket lagom och tråkig fart (enligt Liv). Vi har doppat tårna i det iskalla vattnet från Lake Wakatipu och solat oss på stenstranden mitt i stan.

Söndagsutflykten gick till Arrowtown två mil norr om Queenstown på vägar som går genom ett trevligt vindistrikt, men vi fick vara nöjda med att titta från bilfönstret. Arrowtown är en liten charmerande stad i villa västen stil, med mysiga kaféer och affärer. Vi missade dock ”the Old Chinese Settlement” med en ögonblink då det visade sig bara vara ett litet skur vid vattnet. Ambitionerna om att hålla sötsaker till helgdagarna har gått i stå senaste dagarna och det har blivit mycket fika både på oss och för tjejerna. Men tjejerna har blivit fantastisk duktiga på att äta och fika på restauranter och kaféer. En ritbok och några pennor är det som behövs, och vi kan faktisk sitta och prata tillsammans alla fyra utan att någon ständigt är under eller över bordet.

På väg till Queenstown

Eldflugor som dansar utanför i ljuset av en gatlykta och en upplyst flodbåt som seglar förbi. Det är tyst och mörkt utanför fönstret, och vi kan inte längre se de höga bergen som reser sig upp från insjön i Queenstown. Tjejerna har så småningom kommit sig i säng och vi kan njuta av ett par lugna timmar. Här finns igen mottagning för Internet eller TV, och det känns fullständigt avslappande att sitta framför en brasa och skriva lite.

Vi har varit i bilen i två dagar och lämnade Christchurch för att åka inlandsvägen ned till Queenstown. Även om det inte är mer än dryga 50 mil, så tar det lite tid att köra krokiga vägar, stanna på vägkrogar, för inte att snacka om att leta efter lämpligt boende. Eftersom vi har svårt att bestämma oss för motell, B&B eller Farmstay – skrotar vi runt länge första kvällen och tänjer på tjejernas tålamod i baksätet. Så när vi väl har kört fel på väg 8 och får åka tillbaks till Fairlie efter att nästan ha besökt kusten igen, hittar vi ett litet motell, som både är fräscht och rent. Vi har numera börjat undra på om det finns en oskriven lag om att motellsängar skall täckas av överkast från 80-talet.

När vi vaknar hade vi enligt prognosen väntat oss grått och regntungt väder. Men solen har kämpat sig genom och det blir en riktig häftig naturupplevelse att börja passagen upp till Mount Cook. Jag får genast hemlängtan till nordnorska sommarnätter eftersom bergen är gröna och vattnet turkost, och vi går från mjuka kullar till en vägg av vassa bergstoppar i löpet av någon timme. Det är klara färger och solen är med oss helt till toppen av Mount Cook (3700m), var glaciären hänger tung nedan för bergsväggen. Hade tjejerna varit lite äldre skulle nog uppehållet ha blivit lite mer äventyr med glaciärspadling och fjällvandring. I stället nöjer vi oss med utsikten, titta på andra äventyrare och lunch på kaféet. Vi fortsätter sedan över och mellan bergen ytterligare några timmar ned till Queenstown. På vägen kör vi förbi en rad vingårdar som vi gärna kommer tillbaks till, men bestämmer oss för att inte utforska Hookerbay närmare. Väl framme har regnet kommet ifatt oss, och molen ligger tunga över topparna. Vi har hyrt ett hus i Sunshine Bay, men vi får väl se om solen kommer skinna dem närmaste dagarna, prognosen är dyster. Huset, ett litet ljusunder med många fönster, ligger uppe i fjällsidan med spektakulär utsikt. Det är oslagbart att hyra hus jämfört med att ta in på hotell, både prismässigt och för mysfaktor. http://www.holidayhouses.nz/

Christchurch

Vi kom till ett höstlikt men väldigt grönt Christchurch sent på lördag kväll och installerade oss i ett litet hus i utkanten av staden. Efter en något hackig sömn, det visade sig att vår gata fanns på stadens raggarrunda med tillhörande bilkörande på lördagsnätter, vaknade vi upp till en klarblå himmel och sensommarvärme. Vi gick en vacker promenad längs ån in till staden och spenderade dagen i det vackra och väldigt idylliska Christchurch. Mitt i staden ligger den enorma Hagley park, som är större än själva stadskärnan, där vi hittade en stor lekplats, botanisk trädgård och livejazz. Vi åkte spårvagn, åt indiskt, drack massor med kaffe och lekte att vi var hästar (= barnen springer hela vägen tillbaks till huset) innan två trötta tjejerna slocknade. Det är kanske inte så spännande men det är fridfullt och riktigt, riktigt skönt.

Kinesisk nyårsfest i Albert park

l

Snart halvvägs

Snart halvvägs på resan och det känns som resfebern har kylnat lite, men att vi fyller dagarna med små aktiviteter som inte nödvändigtvis är så spännande eller utmanade. Familjen är tillsammans, och det känns som finns en vardag mitt i alla upplevelser. Som hemma i Tullinge så finns bra dagar och även dem som vi kanske inte kommer att minnas så väl. Kryddan är att det finns stunder som är helt fantastiska och även om vi inte gör ”allt” så hinner vi enda fylla dagarna utan att det blir tråkigt eller långsamt. Vi hade nog tänkt läsa mer, skriva mer och i stort fundera mer på vad man vill med livet, men saken är den att när tjejerna är i säng vid 8-9 så känns det skönt att sitta i soffan och bara låta sömnen ta en under en film, sen vid 7.30 börjar en ny dag. New Zeeland är lite som att vara hemma, även om regnskogen är like om hörnet och stranden med surfare vitnar om ett helt annat klimat. Regnet och molnen dem senaste dagarna har dock gett oss lite hemlängtan till den svenske sommaren (inte till två plus grader med regn.)

Lite om tjejerna… På tal om hemlängtan så sa Maya sa idag att hon ville åka hem till Tullige, och att hon saknar lekstugan som dem knappt har lekt med sedan den kom i maj förra året. Storasyster berättar då genast att det är mer än två månader kvar och har full koll på resrutten som är planerad. Maya har med stormskritt kommet in i princess-fasen heter numera inte Maya men ”Belle”. Liv är storasyster Belle och vi är Belle-mamman och Belle-pappan. Ibland är hon också ”Trosa!” (Törnrosa för den som inte förstår) Kan inte undvika att få små flashbacks några år tillbaks. Var kommer denna fascination ifrån? Från föräldrarna eller en inbyggd önskan om att vara vacker? Inte så lätt att förstå särskild om man jobbar med jämställdhet. Det känns som tjejerna har en stärk relation och dem söker varandra varje morgon med kramar, tills det övergår till lite av en brottningsmatch och vi får sära på dem eller gå ut sängen. Varje morgon lovar dem högtidligt att inte bråka med varandra men det är svårt att hålla i 12 timmar. Liv är jätteduktig på att ta med Maya på sina fantasifulla lekar och även om Maya inte alltid hänger med så är dem sällan mer än några steg från varandra. Tjejerna pratar också mycket om er där hemma, Maya sa idag att ”mamma gör inte så goda pannkakor som farmor”, varpå Liv kommer till räddning med att konstatera att det är bara för att vi inte är hemma. Hmmmm, farmor skall få göra pannkakor härefter…

Förortsliv

Efter såväl stads- som lant- och billiv tyckte vi det var dags att prova på det lugna förortslivet. Vi har de senaste fyra dagarna hyrt undervåningen av på ett hus i en av Aucklands närförorter. Det visade sig vara en mycket trevlig familj som bor ovanpå och som dessutom har två flickor i samma ålder som Maya och Liv. Så vi har tagit det ganska lugnt, lekt och gjort lite utflykter men mest slappat och njutit av att bo ganska stort (cirka 100m2), kunnat laga egen mat och bara umgås. Vädret har varit halvdåligt men eftersom vi bor bra och har bil har det inte gjort så mycket. Idag var vi på en suverän och ganska typisk nya zeeländsk aktivitet. Man har byggt om en gammal teater till klätterväggar med automatisk säkring så att alla kan klättra samtidigt - och det fanns väggar och klätteranordningar för alla åldrar (Maya klättrade högst).

I morgon kväll åker vi till Christchurch där vi ska bo i ett hus i fyra dagar innan vi gör ett nytt försök med bilåkande på Sydön. Vi har tappat bort lite saker här och där och nu senast försvann sladden som för över bilder från kameran till datorn, men vi hoppas hitta en ny snart så att vi kan lägga ut fler bilder.

Tack . . .

for alla kommentarer. Vi ska lagga upp lite fler bilder snart och maila nar vi far lite stabil uppkoppling.

Biltur

Kombinationen daligt vader, bilkorande och dalig planering gjorde att var tur norrut inte blev den allra basta. Dalig framforhallning har vi haft pa hela resan men det fungerade inte sa bra den har gangen och efter tva natter pa trakiga motell, griniga foraldrar och fortsatta regnutsikter och bilkorande bestamde vi oss far att vanda tillbaka mot Auckland. Vi tog sikte pa en farm med hastridning och det visade sig vara ett lyckokast eftersom Liv (som numera ar familjens hastfantsat) fick rida sjalv pa en hast i en timme. Och aven Maya fick rida pa en egen hast (kopplad med snore till hasten framfor) hela turen. Barbro var med men satt pa en egen hast langre fram. Det gick bra och bade jag och Barbro var aningen forvanade att de orkade och klarade av hela turen sjalva.

Sedan fortsatte vi tillbaka mot Auckland, bokade boende for resten av veckan (visa av erfarenheten) och hittade efter lite letande ett bra och prisvart boende for natten i en mysig del av Auckland med utsikt over stadens skyline.

Det ar inte alltid enkelt att resa pa egen hand och vissa dar blir mindre bra, men det ar roligt och nar man val hittar ratt kanns det valdigt bra. I morgon ska dessutom solen fram igen enligt prognoserna . . .

Lantliv

Vi bytte lagenheten i stan mot en mysig sommarstuga pa on Waiheke i skargarden utanfor Auckland. Det var valdigt skont att komma bort fran trafiken och se lite strander och natur. Eftersom huset lag pa en liten kulle bland traden kandes som vi bodde i en tradkoja. Det ar en valdigt vacker o med massor av strander och vingardar. Vadret var battre an vantat och vi klarade oss utan regn pa dagarna. Det ingick bil i hushyran sa vi akte runt on i en liten skranglig bil och kande oss nastan som lokalbor. Det basta med stranderna och restaurangerna var nog att de var sa autentiska utan krimskrams-forsaljare och solstolar. Det kandes som det var pa riktigt.

Stadsliv

Vi har nu bott fem nätter i Auckland och ska idag åka vidare till Waiheke Island som ligger 40 minuter med färja utanför staden. Vi har inte gjort så mycket men dagarna har gått ganska snabbt och vi har njutit av stadslivet och att bo i en hemtrevlig lägenhet. Vi har valt att långsamt anpassa oss till den lokala klockan, vilket innebär att vi suttit uppe halva nätterna och sovit länge på mornarna. Det har regnat lite till och från men inte några långa stunder så det har inte gjort så mycket annat än att det blir ganska fuktigt. Hoppas att allt är bra med er hemma trots att vintern har kommit tillbaka.

Grattis Judit på 1 års dagen!

Tjejerna har firat dig med en stor glass i Mission Bay, och vi har njutit av en söndag eftermiddag på stranden tillsammans med helglediga nya zeeländare. Enligt väderprognosen väntas några regniga dagar framöver, och medföljande inneaktiviteter. Fast det är varmt i luften så ett lätt sommarregn kommer att kännas skönt efter 45 dagar med stekande sol. Aucklandguiderna vittnar även om mycket intressant att besöka inomhus, och i alla fall en av oss är intresserad i att titta närmare på planetariet.

Eftersom vi inte skriver under kommentarer, vill vi bara passa på att tacka för alla inlägg! Det är trevligt att höra från er där hemma när vi befinner oss på andra sidan av jorden. Vi skulle nog vilja stanna här, men det skulle nog vara svårt att vara borta från er… kanske. Vi har bara varit här i ett par dagar men är redan överens om att vi älskar Nya Zeeland. Förväntningarna var höga efter alla positiva omdömen från er som varit här tidigare, men det känns som den perfekta mixen av underbart klimat, väldigt vackra omgivningar, god mat, avslappnad välfärd och trevliga människor. Vi får kanske anledning att revidera våra intryck framöver men det känns väldigt bra så här långt. Känslan av att vara långt borta är dock smygande, och för dem som bor här permanent är det verkligen långt till allt utom Australien. I jämförelse ligger Sverige rätt så centralt för en resa ut i Europa eller över Atlanten. Inte att undras över att många unga nya zeeländare packar väskan och reser ut i värden innan familj och jobb kräver mera närvaro.

Vi har än så länge bara sett storstaden Auckland, som är mindre än Stockholm, men ska så småningom hyra bil och köra runt här på Nordön i en vecka innan vi flyger till Christchurch på Sydön. Det finns så mycket att se och, för en gångs skull, ganska bra med tid.

7 februari: 23 timmar senare

23 timmar efter att vi har lämnat Krabi, står vi i en liten lägenhet med två små sovrum, ett litet kök och en mjuk blå soffa, och det känns som himmelriket. Husvärden Niels har berättat det vi behöver känna till, och även lite om sina danska rötter på en mix av engelska, danska och lite rostig svenska. Klockan är lite över tolv i Auckland och hemma i Sverige har det precis blivit midnatt. Vi kryper upp i dem mjuka sängarna som i kontrast till Thailands hårda (men ryggvänliga) madrasser känns som att guppa runt i en vattensäng. Resan hit har igen gått över all förväntan och tjejerna visar sig verkligen från sina bästa sidor när vi flyger och även om det brister i sömn hos de vuxna så känner vi oss alla glada över att vara tillbaks i ”civilisationen”. Flygplatsen i Auckland måste vara i topp av belägenhet för vackra omgivningar, med turkost vatten, gröna berg och dagen i ära strålande solsken och en sval bris. Kanske Bodö lufthamn hemma i Nordnorge på andra sidan av jordklotet kan mäta sig, fast det är betydligt kallare där nu.

Vi slappar en stund, tjejerna springer runt och petar på allt som finns i lägenheten, och vänder upp och ned på det som kan lekas med. Efter att vi har sagt ”nej, försiktigt och akta” sådär en hundra gånger, låter vi dem utforska vidare och dåsar bort lite i de guppiga sängarna.

Klara för Auckland City… efter några timmar. Vi bor mitt i stan på ……, kanske inte det mest charmiga området men nära till allt. Några hundra meter längre upp på gatan ligger Auckland University, och vi har Albert Park fem minuters gånge från lägenheten. Det är fredag eftermiddag, och rätt mycket människor ute på staden. Vi promenerar till city, tittar nyfiket på alla affärer där det inte längre förväntas att man skall pruta på allt, och med fara för att låta tråkig så känner vi oss rätt så hemma. Men det är en fascinerande blandning av människor, väldigt mycket kineser och japaner vilket också gör sig bemärkt i utbudet av restauranter och kaféer. Marcus njuter välförtjänt sitt goda kaffe efter en månad med Nescafé i varmt vatten. I Albert Park kommer vi rätt in i en festival för det kinesiska nyåret, det finns ljuslyktor i alla dess former, utställningar, massor av asiatisk mat, och för tjejerna en lockande karusell och ”bungy jump”. Vi är definitivt inte ensamma om att ha vägarna förbi, så efter lite förhandling lovar vi tjejerna att komma tillbaks dagen efter och vandrar sakta hemåt. Det är lite kyligt i luften, men ljust enda till halv nio.

Vi sover länge… och vaknar inte före vi väcks av telefonen vid 11.30. Upp och klara för lunch. Vi hoppar på en Linkbus, vilket är Aucklands motsvarighet till 4:an i Stockholm, som tar oss runt hela stan, perfekt sätt att få lite översikt över stadsdelarna. Vi slås av hur charmigt, rent och välfungerande Auckland är, vilket är en välkommen kontrast till Thailand. Men mest av allt njuter vi av det härliga klimatet (25 grader varmt och en skön bris) och förvånas hur prisvärt Nya Zeeland är. Det är givetvis dyrare än Thailand men kanske mer prisvärt och betydligt billigare än Sverige. Vi ser oss omkring, dricker kaffe, shoppar lite, och återvänder till Albert Park för lite karuseller och mat i gräset innan vi går tillbaks till vår lägenhet. Efter 1,5 månad på hotell och i bungalows med ideliga restaurantbesök njuter vi av att äta en kvällsmacka i köket i en vanlig lägenhet. Vi är inte helt tidsjusterade ännu och Maya har svårt att somna trots att klockan är långt över sängdags, men det är lyxigt att inte ha bråttom med tidsomställningen. Ambitionen är att vakna upp en timme tidigare i morgon än vi gjorde idag . . .

Inte bada!

Efter en månads sol och bad börjar vi alla nu längta efter någonting annat. Maya frågade om hon inte behövda bada i morse när hon vaknade och det dröjer allt längre på dagarna innan vi går till poolen. Det är fortfarande runt 30 grader varmt och även om vi vet att det är ett lyxproblem så börjar det bli jobbigt att ha så varmt hela tiden. Det känns därför mycket bra att vi ska åka vidare till svala Nya Zeeland där temperaturen ligger på behagliga 20-25 grader. Men vi har haft det väldigt bra i Thailand, inte minst pågrund av alla kompisar vi och barnen har umgåtts med de här veckorna. I kväll ska vi äta sista måltiden med gänget här innan vi påbörjar 20-timmarsresan till Auckland via Krabi-Bangkok-Singapore. Vi beslutade att ta allt i ett svep och vi lär väl vara lagom möra när vi kommer fram.

30 januari: På jakt efter Pippi

Det verkar som om alla svenska barn automatisk associerar till Pippis pappa i söderhavet när Phi Phi öarna kommer på tal, och även om vi geografiskt inte ligger helt rätt så kan det ju inte vara bara en tillfällighet att de heter just Pippi-öarna. Så för första gång på länge sätter vi klockan på alarm vid 06.00 och skall bege oss ut på dagsutflykt, med våra vänner från Luleå. Det är nästan jobbigt att tänka på att stå upp till ljudet av alarmet, nu som vi är vana vid att vakna till att solljuset smyger sig in mellan gardinerna och ger ett hum om att det är morgon. Vi sliter upp tjejerna, (dvs Marcus) och lägger dem i en hög i soffan till bilderna av Tom och Jerry som jagar varandra på barnkanalen. Det känns som det kommer ta lite tid att vakna, och håret på dem ser mest ut som solblekt stålull och står till alla kanter.

Efter frukost väntar vi på transporten som skall ta oss till piren. Efter lite väntande kommer en flakbil och utan något som helst skydd att hålla sig i och vi setter vi oss på flaket med packning och tjejerna, och några morgonpigga backpackers och ger oss iväg. Jag börjar undra på om vi har gett upp alla principer om säkerhet, när vi skumpar i väg i dammolnet som omger bilen när vi kör. Som tur är, är det inte så långt till hamnen, och vi hinner med färjan som på en timme tar oss till Phi Phi. En bit ut på havet, är även glada för att vi inte slog till och hyrde en egen longtail-båt för att ta oss över till andra sidan. Färjans självutnämnda guide försöker muntra oss upp med torra vitsar och förstår nog inte att vi skrattar mer åt accenten än innehållet eftersom vi inte förstår så mycket av det hela.

Första mötet med Phi Phi kan väl knappast kallas imponerande. Ett myller av båtar, försäljare och hetsiga turoperatörer möter oss på en skräpig och smutsig strand. Det känns långt från paradiset. Vi bestämmer oss för att tacka nej till den redan bokade rundturen i longtailbåt tillsammans med 10 andra resenärer, och går några hundra meter till andra sidan av ön. Stranden är vit, vattnet är klart och blågrönt och bergen runtom känns nästan som kulisser. Tjejerna roar sig i vattnet och några av oss med att betrakta alla dess varianter av människor på stranden. Ett kort ögonblick sätter även skräck i oss eftersom Maya för första gång bestämmer sig för att ta en tur på egen hand. Hon har aldrig vikit från oss utan att säga var hon är och håller sig dessutom alltid nära sin syster. Men plötsligen var hon borta när vi äter lunch, och det hinner fara rätt många tankar genom huvudet på dem få sekunderna innan vi hinner reagera. Vi hittar henne snabbt vid stranden med en halv kokosnöt som hon har tvättat…

På eftermiddagen ger vi oss ut på lite snorkling och pudersand i en egen båt som tar oss till Monkey Beach och Bamboo Beach. Vi ser inga apor men vattnet är verkligen krystallklart och ”Nemo” fiskarna är så många att tjejerna nästa kan ta upp dem när vi snorklar. Precis i lagom tid kommer vi tillbaks för att ta färjan hem. Det känns som kroppen börjar mättas på sol, saltvatten och sand. Men vi skall njuta av några dagar till ”på Lanta” innan vi mellanlandar några dagar i Singapore innan New Zeeland. Det blev ingen visit till Malaysia som planerad, men givit allt resande och det som skall komma sen har det nog varit klokt att stanna lite längre på ett ställe.

Livet på Lanta

Sol, sol och åter sol. Vi gör inte så mycket annat än sover, solar, äter och umgås. Det går förvånansvärt bra för våra rastlösa själar. Flickorna leker hela dagarna med sina svenska kompisar och vi kan umgås med varandra och andra föräldrar. I morgon ska vi åka ut till de (ö)kända Phi Phi öarna för lite mer bad och snorkling. Livet är hårt.

Bilder Elefanter