Springfield

Vi vaknar upp till strålande väder och inte ett moln på himlen. Det var bara att packa i bilen igen och ge sig ut på vägen efter en rejäl frukost i stan. Vi är nog inte helt gjorda för ett liv på landsvägen och även om miljön runt är fantasisk vacker, så tar det inte så lång tid för vi alla är trötta av att sitta i bilen. Tjejerna vill leka och vi vuxna vill nog heller sitta och dricka kaffe och läsa en bok än att räkna mil. Vi hamnar på ett litet kafé vid foten av Arthurs Pass och njuter av en glass i solen innan bergsbestigningen. Det är närmare ofattbart att vi möter på cyklister över passagen. Det går rätt upp på krokiga väger och sedan rätt ned igen, mjölksyran känns bara av att titta på dem. Vi hamnar länge bak timmertransport och jag spenderar en timme på om timret verkligen är säkrat på flaket.

Målet är att hitta ett motel i Christchurch för natten för sedan att flyga vidare till Auckland på morgonen. Vi passerar ett antal småbyar som knappt har mer än några tiotals invånare och undrar på vad dem lever av, men antalet kossor och får som möter oss längs hela vägen ger väl svaret. I Springfield, med en halväten munkstaty till minne av Simponsfilmen som dekor, är vi hungriga och letar efter ett kafé för lite käk, när vi får se ett litet gult hus med en ponny och en get utanför. Det visar sig vara ett litet B&B med rum för familjen och med två lyckliga tjejer stannar vi för en eftermiddag i solsken med djuren och ett trevligt värdpar med små tvillingdöttrar. Tjejerna får mata djuren, rida lite på ponnyn som snart väntar föl och ta för sig av alla leksaker på tomten. Det kändes som ett rätt val.