27 januari Ingenmansland

De senaste dagarna har bjudit på lite motstånd för familjen, det känns som resan gick från att vara semester till att bli ett projekt – och vi har haft lite svårt att njuta av stunden. Efter några dagar i Krabi skulle vi prova på lokaltransport till Koh Lanta och använda ön som bas för att göra utflykter till det myller av öar som ligger nära. Vi hade kommit fram till att inte öluffa med 50 kg baggage, utan göra bekväma dagsutflykter. Det skulle också bli intressant att titta närmare på stranden där många svenskar tillbringar månader om året under vintertiden.


Några hundra bath skulle ta oss hela vägen från Krabi och till Ancient Realms bungalows som hade fått strålande omdömen på ”Tripadvisor”. Hemsidan är en fröjd för ögat. Väl framme efter en något luftig resa med öppen bil till busstationen, väntar vi tålmodig på vår minibuss. Tjejerna är glada och nöjda en stund, men börjar sen fråga när vi skall åka. Och vi väntar mindre tålmodigt. Vi bråkar något högljudd med ägaren eller medarbetaren till företaget och blir lovat delar av pengarna tillbaks om vi bokar en taxi. Det finns inget man inte skall pruta på, och varma, trötta och rätt less så hittar vi tillslut en egen bil som kan ta oss vidare. Det änder med att vi spyr lite mer galla, sätter oss in en fräsch taxi och ger upp backpackertillvaron tillfördel för aircondition, säkerhetsbälten och tidsplanering.

Efter två timmar är vi framme på Koh Lanta och det av så många svenskar hyllade ”livet på lanta” börjar med att Marcus dömer ut såväl boendet, människorna som hela ön efter en eftermiddag. För er som inte redan varit här kan det sammanfattas som en halvdan strand med överprisatta sunkbungalows längs med en dammig tredjevärldenliknande landsväg befolkat av svenskar som är långlediga medan barnen är på dagis/skola. Det är en lätt absurd syn att se alla Emmaljungabarnvagnar som dras fram genom sanden. Men eftersom vi är trötta på att resa i tre-nätters intervaller och tjejerna hittar massor med svenska kompisar så bestämmer vi oss ändå för att stanna några dagar. Marcus har dock vid det laget redan begärt att få pengarna tillbaka för återstående dagarna och ”resorten” lyckas hitta andra spekulanter blir vi tvungna att flytta efter tre dagar eftersom det är fullt. Efter tre dagar har bilden av ön förbättrats (läs nyanserats) något och vi bestämmer oss för att stanna även om det innebär lite omförflyttningar. Jämväl om vi (ännu) inte helt förstår fascinationen med just Koh Lanta så har vi träffat många trevliga människor de här dagarna och Peter och Jeanette som vi lärde känna i Bang Tao har också kommit hit. Så till sist hamnar vi (tack vare Barbro) i en stor och riktigt fräsch tvårumsbungalow på en trevlig resort och ska nu stanna här i en vecka. Det känns väldigt bra att ha lite utrymme och få packa upp väskorna. Maya är dessutom lite sjuk så det känns extra skönt att bo bra. Solen lyser fortfarande starkt och oavbrutet på oss och vi saknar inget annat än vännerna hemma (och så kanske kaffet).

Liv spenderar fortfarande dagarna i poolen och har verkligen utvecklat sina simfärdigheter. Lillasyster är nära efter, och paddlar på snabbt med sina simpuffar. De har båda pratat mycket om kompisarna hemma och om huset hemma i Tullinge, och undrar på vad alla gör där hemma. Vi läser även upp kommentarerna som kommer till bloggen. Idag mindes Maya alla rummen och även leksakerna där hemma, och undrade när vi skulle åka hem. Och när vi leker ”gissa vem jag tänker på” vid middagen er det ofta är det farmor, mormor, kusiner eller kompisar på dagis som det tänks på. Men dem verkar njuta av livet, Liv får på sitt oblyga sätt lätt kompisar och hittar på nya lekar hela tiden. Hon har även börjat spela schack på sitt säregna otålmodiga sätt. Maya får mycket uppmärksamhet och har lagt till sig en kunglig hälsning när någon säger ”hello”.